Now you're just somebody that I used to know

Ibland kommer jag på mig själv med att sakna dig. Vet inte om jag gör mig själv en otjänst genom att ibland läsa igenom gamla sms som jag bara inte kan radera. Raderar jag kanske jag en dag glömmer bort att det faktiskt hänt. Och det vill jag inte. Jag läser och ler för mig själv. Känner det där suget i magen. Blir tårögd. Mitt hjärta skriker aj. Jag torkar min kind, ler igen, skrattar till åt ditt skämt. Skämt efter skämt efter skämt. Det var det jag älskade mest med dig. Din spontanitet och din humor. Du fick mig att skratta. Bubbla av lycka. Läser vidare. Inser vilken gåva kärleken är. Jag känner tacksamhet. Fäller en till tår. Är glad att du kom in i mitt liv. Blir ledsen för att du försvann lika fort som du kom. Ont i magen. Inser att du gjort mig till en bättre människa. Mer ont i magen. Nej, nu måste jag sluta. Sluta läsa. Borde radera. Men kan inte. Tänk om jag glömmer. Får inte. Jag bestämmer mig för att spara, ett tag till i alla fall. Jag stänger ner och vips är det som bortglömt igen. Eller? Kanske är det ett litet pirr jag känner i magen. Eller inte. Somnar, drömmer något om dig. Vaknar, känner mig nykär. Går till jobbet, kommer hem, minnet suddas sakta ut. Du faller i glömska. Till den dagen då jag bestämmer mig för att minnas igen.